Lukas Ernryd satte huvudet på spiken. /Emelie

Blogg

Jag kan knappt räkna hur många gånger jag har tagit upp bloggen för att skriva inlägg de två senaste veckorna. Lika många gånger har jag klickat ned sidan utan att spara. Tanken var att skriva ett inlägg om tacksamhet och glädje nu inför jul och nyår, men om jag ska vara ärlig så är det få saker jag kan komma på som är positivt med högtider.
Och varje gång jag klickade ned det osparade inlägget, kände jag mig som raka motsatsen till en muntergök. Nästan som Grinchen. Tills jag läste Lukas Ernryds krönika i Kristianstadsbladet (se länk nedan).

Vilken stjärna.
Lukas satte huvudet på spiken. För jag är personen i hans krönika som brukar dricka Trocadero och plöja genom böcker på nyårsafton. Jag föredrar att arbeta, då gör jag åtminstone någon i arbetslaget lycklig som får fira in året med skumpa, dans och höga klackar. Det är nämligen inte många högtider jag har varit ledig i mina dagar, vilket troligen innebär att jag har använt mitt arbete som en flykt från de sociala sammankomsterna som högtiderna kräver. Det har varit en så kallad ”win-win-situation”.

Veckan innan julafton förra året, flyttade jag från hus till min lilla lägenhet i stan och fick som vanligt den årliga frågan ”Vad ska du göra den här stora dagen?”. Och eftersom jag inte förstod att det är socialt förbjudet att sitta själv på julafton, svarade jag sanningsenligt att jag skulle vara hemma och vila, eventuellt skulle jag jobba. Jösses, vilka reaktioner jag skapade. Mina kompisars föräldrar, som vid den tidpunkten inte hade hunnit träffa mig, bjöd in mig till deras julfirande – för ingen ska ju behöva sitta själv på julafton.
Åh, ni ska tro att jag kände mig värdefull, av människor som inte kände mig. Det ändrade dock inte mitt beslut att bara vara hemma.
Och bara vara.

Så när julafton kom, mottog jag flertal sms och telefonsamtal. Min omgivning mådde oerhört dåligt över vetskapen att jag satt själv. Jag själv, låg som en padda i soffan med tända ljus och en bok med julmusik på i bakgrunden. I mjukiskläder och med en kopp glögg i handen. Som jag njöt. För jag tycker att högtider är överdrivna. Det ska vara glitter och glamour – vilket inte tilltalar mig ett dugg. Då är jag hellre under min korkek med en bok i knät. Högtider, framför allt julafton, ska liksom vara barnens dag. Det är just barnen i min närhet som får mig att bli lycklig vid sådana tillfällen. Allt det andra stöket runt omkring, kan kvitta. Det är så överdramatiserat. Stressade människor, som ska förbereda tjugo olika maträtter och bjuda in hela tjocka släkten, även om man inte riktigt kan hållas sams. Allt ska vara glatt, nästintill konstlat perfekt. Sedan är de så trötta på kvällen så att de nästan somnar med pannan på bordet. Är det värt det? I största allmänhet representerar högtider glädje och gemenskap, men det är långt ifrån verkligheten för alla. Kraven på människan ökar kring dessa tillfällen, som i sig skapar en stress att man måste vara med i en gemenskap. Jag har alltid haft ett val. Har alltid haft vänner och en familj som finns där för mig. Låt oss skänka en tanke på de människor runt oss som inte tillhör någon, som är utanför den gemenskapen… Behöver jag ens nämna hur hemsk riktig ensamhet kan kännas?

För att inte tala om alkohol. Har ni varit nyktra på en krog någon gång? Prova. För många barn har precis det scenariot i deras vardagsrum. På självaste julafton.
Jag anser att det minsta vi kan ge barnen, är en vit jul. Fria från alkohol. Fria från sjukdom. Det är jäklar i mig varje människas ansvar att se till att våra barn har det bra. Det är vårt ansvar att se till att barnen ges en möjlighet att växa upp. Det är därför vi kämpar – för att var femte cancerdrabbat barn inte kommer att uppleva nästkommande jul. Det kan vi alla ha i åtanke, när vi sitter där bland festmat och i flödet av champagne.

Trots min cyniska inställning så håller jag med Lukas. När jag väl är där med mina nära och kära, så fylls jag av tacksamhet. För att de står ut med mig. För att jag står ut med dem. För våra olikheter. Genom olikheterna dras vi till varandra, sägs det ju. Jag brukar titta runt på mina kamrater i Team Rynkeby Kristianstad, och jag fylls med en känsla av vördnad. Den nya familjen, med alla våra olikheter.

Va nu rädda om er.
Kramar Emelie

Länk Lukas Ernryds krönika: http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/lukas-ernryd-den-perfekta-nyarsfesten-kommer-inte-att-infinna-sig-i-ar-heller-det-ar-som-det-ska/?fbclid=IwAR0BfhbsuAwRn2W19tkQQtDNn0VQx0ZQnw-TcbDo2B9GuawYrRygM0S9Exw