Att övervinna sina rädslor / Emelie

Blogg

Jag kan börja med att berätta att det här med att skriva sitt första personliga inlägg på bloggen, visade sig vara mycket svårare än vad jag trodde. När man skriver en blogg såhär, utifrån mitt perspektiv, innebär det att jag blottar min sårbarhet genom att visa er vilka mina svårigheter är – vilket skapar väldigt motstridiga känslor hos mig. Samtidigt känner jag att det är något jag vill göra, för att ni läsare ska förstå att man aldrig är ensam om just sådana här tankar.. Jag kommer att berätta min historia om hur jag blev involverad i Team Rynkeby – God Morgon Kristianstad.

Att gå med i Team Rynkeby är nog mitt livs största utmaning – inte bara utifrån ett fysiskt perspektiv, utan även mentalt. Jag lovade mig själv i början av 2018 att det här skulle bli året som jag inte skulle låta mig begränsas av tvivel och rädslor. Det löftet är jag evigt tacksam för, då det innebar att jag vågade tro på kärleken när jag träffade Sebastian. Den där killen är min trygga ankare när jag tappar balansen. Hade jag inte haft honom och mina vänner vid min sida, hade jag aldrig trott så mycket på mig själv och vågat ge mig in i det här projektet.

Mitt problem är att jag har svårt att testa på nya saker som innebär träning med andra människor. Nu på senare år förstår jag att det är en rädsla för att misslyckas med det jag åtar mig och en rädsla för att visa mig svag. Det innebär att jag endast har tränat med människor jag har känt mig trygg med, vilket har uteslutit gruppträningar på gym. Som ni förstår är det här rena hjärnspöken, men de har totalt dominerat i mitt huvud. Mina vänner försökte att få med mig till spinningpass för att träna med dem, vilket var helt uteslutet eftersom spinning var en gruppträning jag aldrig hade provat. Ju mer mina vänner tjatade, desto större blev berget att bestiga för mig. Det skapade nästan mer prestationsångest än vad jag kunde uthärda.

Det som blev vändpunkten var när jag tänkte tillbaka på en av mina vänner. Hon  är en sådan person som formligen kastar sig över utmaningar och hon sa alltid: tänk inte, bara gör! Så hej och hå. Till slut samlade jag mod, just genom att stänga av tankeverksamheten och bara agera. I all hemlighet bokade jag det första spinningpasset. Jag köpte till och med ett klippkort på ett annat gym för att inte riskera att stöta ihop med någon som jag känner. Samma morgon jag skulle på passet, vaknade jag med en stor klump i magen. Tårarna rann och paniken svämmade över – ångesten var liksom total. Flera gånger bad jag Sebastian att vända bilen och köra tillbaka hem, vilket han givetvis inte lyssnade på. Det är jag tacksam för idag. Jag måste ha sett totalt förstörd ut när jag gick fram till receptionen på gymmet och den vänlige mannen bakom disken frågade mig med medlidsam röst om jag besvärades av kraftig allergi eftersom mina tårar strömmade nedför kinderna. Blicken han gav mig när jag hulkande svarade att jag bara skulle testa på spinning, var en blandning mellan förvåning och skepsis. Således genomförde jag passet och var därefter helt slut, både fysiskt och emotionellt. Det gick lite lättare att boka och ta sig till det andra spinningpasset, men fortfarande var det svårt för mig. Mina känslor lättade en aning för varje pass jag gjorde. Till slut började jag inse att jag kan inte vara mer än mig själv. Jag kan inte prestera mer än det bästa jag kan.
Det räcker.
Jag räcker.

Det finns liknelser mellan att söka jobb och att söka en deltagarplats i Team Rynkeby. Först måste man fylla i en ansökan och därefter får man komma till en slags intervju där man får berätta om sig själv, tidigare erfarenheter och vilket personligt syfte man har för att delta i projektet. Att skicka iväg den här ansökan var en väldigt långrandig process för mig. I telefonen hade jag en direktlänk till sidan där man ansökte om att få komma med i laget. När jag hade en stund över så tog jag upp sidan på telefonen och stirrade länge på den. Ibland fick jag en ingivelse och fyllde i den, men raderade ansökan innan jag stängde ned sidan igen. Det här pågick i flera veckor tills jag fick en inbjudan till Team Rynkebys informationsträff. När jag kom dit blev jag… överraskad. Människorna som hade kommit till informationsträffen var både nyfikna spekulanter och deltagare som varit med tidigare år. I alla åldrar. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig – förmodligen hade jag en bild av att det skulle vara en samling med atleter eller elitidrottare.

Team Rynkeby består alltså av vanliga människor, som jag. Människor som har sitt eget bagage att bära och som fyllts på under livets gång med erfarenheter, svårigheter och lärdomar – vilket inte kan förmedlas genom personens yttre och personlighet. Säkerligen har de andra deltagarna lika mycket i sitt bagage som jag, vissa kanske har mindre och andra mer. Det där bagaget är inget man bara kan lägga ifrån sig, utan innehållet måste bearbetas och hanteras varje dag. Det måste vi vara medvetna om för att vi ska kunna stötta varandra när det blir svårt.

Kontentan är ändå att vi allihop är vanliga människor, med helt vanliga liv. Det kanske inte går att ta över någon annans bagage, men vi kan lätta den bördan genom att vara toleranta och respektfulla mot varandra. Vi går alla in i det här projektet med olika svårigheter och förutsättningar – men med rätt stöd, god lagkänsla och lite djävlar anamma så kommer vi alla att få möjlighet till att bestiga våra personliga berg.

Vi har alla kommit såhär långt, och längre ska vi. Hela vägen till Paris!

All kärlek / Emelie

 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är rynkeby-bild.jpg

Bilden togs efter ett spinningpass med Elin Wennman från Polar (längst till vänster i bild). Elin föreläste om pulsbaserad träning och därefter skulle det såklart testas praktiskt 🙂 Gå in och kika på hennes sida: https://yogobe.com/se/team/elin-wennman