Den stora skräcken - stjärtskav! / Emelie

Blogg

Dagen innan avresa. Det här som man har tränat så hårt inför. Ni kommer väl på prologen imorgon kl 10,00 på Stortorget i Kristianstad och vinkar av oss?

Jag känner mig än så länge lugn, men om jag släpper taget om min chilla inställning, så kanske jag flippar ur? Tankar som, har jag packat allt? Vad har jag glömt? Inför resan till Mallorca och inför varje träningsläger, så har munnen gått som på en papegoja: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte… I samtal med mamma så har hon sagt likadant varje gång: Klart du vill, detta säger du inför varje gång. Du tycker ju det är jätteroligt!

Så kanske min ”jag vill inte-känsla” beror på packandet. För gudarna ska veta att jag hatar att packa. Antingen blir det för lite packat, vilket innebär att man knappt har rena kläder i slutet av veckan eller att packningen har varit så tung så det har lett till extra betalningsavgift. Egentligen är jag inte nervös, utan jag känner mig rätt ödmjuk inför det som komma skall. Det som händer, det händer. Det jag mest funderar är det tabubelagda ämnet, tadaaa… Skavsår! Hur förhindrar jag det? Irriterande hårsäcksinflammationer som man inte blir av med och endast kan botas med vila från cykelsadeln. Vilket inte är aktuellt i det här fallet. Byxcreme, sadelkräm, stjärtkräm, eller rövkräm om man nu vill kalla det så. Jag hade önskat att någon hade talat om för mig hur den skulle kännas första gången jag provade. Det hade tydligen en viss kylande effekt som jag inte alls va beredd på. Så med rövkräm, bedövningssalva och zinkpasta tar jag mig an den här utmaningen. För jag vet att jag inte är ensam om skavsårskräcken. Och som allting annat, så tar vi oss an detta tillsammans?

Till sist, så känner jag mig både taggad och ödmjuk.

För jag vet vad vi kämpar för. Vi kämpar för Jonas dotter Elsa. Och alla andra barn därute. Och för det, så cyklar jag mer än gärna 140 mil med rumpskav. För det är bara det lilla i det stora.

#TillsammansförE