Gud. Vad har jag gett mig in på? /Emelie

Blogg

Vi hade föreläsning för ett tag sedan. Elin Wennman från Polar kom till oss och föreläste om pulsbaserad träning. I början av kvällen frågade hon oss hur många deltagare som var gamla, respektive nya i Team Rynkeby. Man fick ju då räcka upp handen för att visa vilken kategori man tillhörde. Så kom nästa fråga. ”Hur känns det för er som är nya deltagare?”. Det blev tyst i salen. Någon skrattade lite generat. Då kom en av lagets gamla rävar med det mest självklara svaret.
– De har ingen aning om vad som väntar. De lever nog i total förnekelse.

Mitt i prick alltså. Jag, Emelie, har levt i total förnekelse att jag ska sitta på en cykel till Paris. Jag har ju aldrig varit den frenetiska träningstjejen. Jag är periodare. En sån där som lever upp för styrketräning ett tag, därefter följer en period med löpning och eventuellt en period med vila.
Aldrig cykling.

Så när jag pratade med min kära mor häromdagen, gick det upp för mig.
Åh herrejösses.
Vad har jag gett mig in på?
Vad har jag gjort?

Är det verkligen så att jag ska nöta, få rumpskav och vara en eventuell trafikfara i ca 130 mil? Hundratrettio mil!! Förstår ni hur långt det är? Det är ungefär samma sträcka från Kristianstad till Kiruna. Fågelvägen. Nu ska man vara på vägen. Vara i centrum för bilisters svordomar. För hur många gånger har man själv inte svurit över cyklister på vägen när man har kört bil? Jag, klumpigheten själv, som inte ens kan hålla i en vattenflaska på ett spinningpass där cykeln står stilla. Tror faktiskt att jag redan har lyckats tappa flaskan tre gånger…

Jag har faktiskt haft en utecykling med Team Rynkeby. Såklart har laget varit ute flera gånger innan dess, men jag vågade aldrig. Tvivlet födde rädslan – jag gav näring åt rädslan genom att inte delta. Sebastian skulle följa med på den där utecyklingen och han visste att jag inte hade något annat för mig, så då hade jag såklart inget annat val. Alla cyklister skulle mötas på Ica Maxi i Bromölla och jag vill minnas att jag klarade morgonen rätt så bra. Jag kunde hantera mina känslor – tills vi kom till parkeringen. Jag kände att magen började göra uppror och händerna började skaka. Vår kapten, Anders kom fram till mig. ”Är du orolig, Emelie?”. Jag försökte skratta lite. Försökte upprätthålla den lilla fasad jag hade kvar. ”Syns det så väl…?” Han klappade mig på axeln och sa att det syntes i mina ögon. Så mycket för den fasaden liksom. Solglasögonen åkte ned på näsan rätt så fort.

När tiden närmade sig cyklingen, kom den där tyngdkänslan över bröstet. Halsen snördes åt. Jag andades genom sugrör och så började de förbannade tårarna rinna okontrollerat. Så jädra irriterande. Man vet ju att det är helt obefogat, men kroppen lever  sitt egna liv. Det fanns inte så mycket jag kunde göra för att hindra reaktionen. Jag lämnade min cykel och gick iväg till andra sidan parkeringen. Andades. Åtminstone försökte jag att andas. Mina vänner såg mig där och då. Tack, för att ni såg mig. Ert stöd i det här betyder så ofantligt mycket. Tankarna som gick genom huvudet på mig… Jag är ju inte normal. De andra måste tycka att jag är helknäpp. Nog fick jag blickar från andra – inte dömande, men undrande. Läser ni detta, så hoppas jag att ni har fått förståelse för min konstiga reaktion.

Och återigen blev Sebastian min räddning. Med en lite barsk stämma, sa han att jag skulle ställa mig vid hans sida. Med all rätt, för hade han daltat med mig hade jag nog aldrig klarat att överhuvudtaget sätta mig på cykeln. Egentligen vet jag inte vad jag var rädd för. Om det var för oron att jag inte skulle orka med i tempot eller om det var för distansen. Vi skulle cykla 7,5 mil, vilket för mig är skitlångt om man får uttrycka sig på ren svenska. Dock, så klarade jag det. Hela vägen. Smärtfritt. Utan några större tillbud. Värre var det för min lagkamrat som cyklade bakom mig, eftersom hela mitt medvetande var upptaget med att jag själv inte skulle ramla – vilket gjorde att jag glömde att varna henne genom att skrika eller gestikulera för hinder, så som hål i asfalten eller andra hinder. Jag hoppas att hon inte fick värre men, än att hon kanske fick lite ont i rumpan. Förlåt för detta, Lina <3

Så, vad i hela friden har jag gett mig in på? Det kan man verkligen fråga sig, så jag fortsätter att förneka. Det fungerar bäst för mig om jag ska kunna sova om nätterna.

Tack alla, för ert enorma stöd som ni har visat mig. Jag har fått så många uppmuntrande ord, så många kramar. Framför allt har många av er visat mig ert bagage, vilka svårigheter och rädslor ni bär på. Det bagaget ska vi lätta på. Tillsammans. Vi ska inte begränsa oss. Vi ska alla bearbeta det där bagaget, så att vi kommer ut som nya människor. Rädslor, tvivel och ångest må vara envist, men vi är mer envisa. Vi ska fram, med tyngden på pedalerna.

Tillsammans.
Vi räcker.
Vi duger.

Va rädda om er.
All kärlek/ Emelie

Tänk inte. Bara gör. Den filosofin levde jag efter när jag gav mig ut på en cykeltur med en kollega. Underbart sällskap och en underbar dag!