I slutet på Mallorca-resan / Emelie

Blogg

Träningsresan börjar lida mot sitt slut. Förhoppningsvis. För nu när våra hyrda cyklar är återlämnade och SAS strejkar, har vår resa förlängts med en dag. Vädret är strålande och idag har vi bara legat vid poolen, så egentligen ska man inte klaga alls. Dock är känslan av att vilja komma hem, inte långt borta.

Men vilken vecka! Så mycket som jag har lärt mig om mig själv. Inte bara teknik gällande cykeln, utan om mig själv som person. Som i tisdags, när kroppen var så slut och hela ens inre väsen skrek att man ska stanna – så fortsatte kroppen ändå. Jag har aldrig känt mig så misslyckad som jag gjorde den dagen, och samtidigt så imponerad över mig själv. Att jag klarade av det och tog mig till mål. Helt vansinnigt!

Dagen efter, på onsdagen, var mina ben lagom möra när vi gav oss ut på en lagom tur på 60 km i grupp 2. Jag var ytterst tveksam om jag skulle köra i den gruppen igen, men anledningen till den här resan var ju att jag skulle testa mina gränser. Och jag blev återigen positivt överraskad över vad kroppen klarar av. Jag gjorde även min första vurpa, i en serpentinbacke när vi körde utför. Jag bromsade försiktigt och hade inte pedalen nedåt, men ändå försvann backhjulet under mig så jag gled någon meter på höften och skrapade i knä och armbåge. Jag flög upp lika snabbt igen och kunde köra vidare. Konstigt att man inte känner något i stunden. Hur som haver, så var rutten kort på grund av att Sa Calobra-backen skulle genomföras på torsdagen för de frivilliga. Det är alltså en backe som är 9,4 km lång med 7 % lutning. Man tar sig ned till en hamn och sedan finns det typ bara en väg tillbaka, vilket är uppför backen. Tydligen är det här backarnas backe som cyklister vallfärdar hit för.

Sa Calobra-dagen! Måste bara inflika att de har glömt en backe i beskrivningen, men kolla in höjdmeterna 😱🤩

Torsdagens rutt på 160 km började med en svag uppförsbacke på 2 % nästan hela vägen till första stigningen på 5-6 km. Min onda höft gjorde sig påmind och om jag ska vara ärlig, så kände jag mig rätt trött i benen och var sugen på att vända om till hotellet igen. Det var tur att ingen berättade vilken klättring vi skulle göra senare. Puc Major-backen väntade, 14 km klättring. Hade jag vetat, hade jag satt mig på rumpan och inte cyklat en meter till. Ingen berättade hur lång backen var och jag trodde aldrig den skulle ta slut. Lättnaden när man till slut såg sina kamrater högst upp, var obeskrivlig. Den var magiskt jobbig, men helt sjukt att man befann sig på Mallorcas högsta punkt och att man hade cyklat dit. Jag hade lite lust att köra Sa Calobra-backen, men efter den jädra klättringen i kombination med lite halvtaskigt väder så hade jag inte alls någon lust med detta. Några i laget körde ned för att ta Sa Calobra-backen, medan resten valde att cykla hemåt. Det blev en runda på drygt 14 mil, vilket jag var fullkomligt nöjd med.

Innan avfärd till Sa Calobra!

Sådana här skrattanfall kan man få när man cyklar 😎 Här hade en i laget fått punktering, så vi fick vänta en stund innan vi cyklade vidare!

Här är jag och Sebastian på Mallorcas högsta punkt 😃😉

 

Backen innan Puc Major och den var 5 km lång!

 

En välförtjänt paus vid ett depåstopp!

   

Den här veckan har varit extremt lärorik med mycket skratt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och om hur jag fungerar när det är tuff cykling. Troligtvis har jag fått den största lärdomen och har nu inhandlat min trogna följeslagare: ASSOS byxcreme. Jag har bestämt att hädanefter ska det bli så problemfritt det bara kan, för tro mig. Man vill inte ha några problem i den regionen när man ska sitta på cykel flera dagar i rad 😅  Sedan måste jag lära mig att stretcha efter varje cykling. Om Victoria i vårt lag skulle gjort en bodyscreening på mig nu, så tror jag att jag hade fått lite bannor. Hon tyckte nämligen att jag hade Sveriges kortaste vader innan den här resan och nu hade hon nog blivit förfärad över hur korta de har blivit med tanke på hur stel jag är i kroppen 😝

 

Kort och gott. Den här resan måste göras i repris. Och eftersom jag har haft närkontakt med marken två gånger, är mitt mål att INTE kallas Vurpdrottningen nästa år ✌️😆

Kärlek/ Emelie

Attachment.png