Parisresan - en annan verklighet?

Blogg

 

Jag har cyklat till Paris.

Jag har alltså…. Cyklat. Till. Paris. Overkligt. Fantastiskt. Och de enda bevis jag kan visa upp är de få fotografier jag tog och den snygga cykelbrännan som jag hade. Och knappt det räckte, för att man ska tro på att det faktiskt har hänt.

Jag vet att bloggens syfte var att uppdatera er under resan, men det prioriterades långt ned på prio-listan vad jag mäktade med. Tre gånger tog jag upp telefonen för att börja skriva. Tre gånger lade jag ned den. Tänkte, jag uppdaterar den imorgon. Kvällen efter var jag så trött så att ögonen gick i kors, när jag låg på sängen med telefonen. Och samma visa nästföljande dag. Såhär i efterhand är det svårt att redogöra händelser, för de flyter ihop. Framförallt är det svårt att fånga de där känslorna som uppstod och sätta ord på dem. För detta ber jag om förlåtelse, från djupet av mitt hjärta.

Men. Jag kommer ihåg värmen. Jag kommer ihåg skratten. De uppmuntrande hejaropen. Kärleken. Gemenskapen. Jag kommer ihåg det starka bandet som skapats genom hård träning och kampen för att skaffa sponsorer. För mig, blev upplevelserna så mycket bättre än jag förväntade mig. Jag fasade för värmeböljan. Jag hukade mig för den enorma trötthet som jag trodde jag skulle känna. Missförstå mig rätt, tröttheten kom och stundtals var det tufft. En dag bölade jag, som en gris. Känslorna var precis under ytan och bubblade. Tydligen är det hur normalt som helst att ha en dag som man känner sig nedbruten på. Men jag måste trycka på, att Team Rynkeby – God Morgon Kristianstad 2019, visade sig vara ett sjuhelsikes lag. Vilken känsla det gav! Det fyllde mig varje dag och det gav verkligen kraft åt att cykla. För hur mjäkigt  det än låter, var det just de här människorna som gjorde att cyklingen inte var så ansträngande som jag trodde det skulle bli.

Så här är jag nu. Trodde att jag hade bestämt mig för att inte cykla ett år till. Med tanke på att jag och Sebastian har köpt ett radhus som vi ska flytta till och att jag ska plugga extra i höst, så kändes det inte tiden tillräcklig. Tills jag träffade nästan hela gänget från Team Rynkeby Kristianstad igår på 1 KöK, den första träffen sedan Parisveckan. Då var jag inte lika säker på min sak längre. Ett bildspel spelades upp. Minnen sköljde över och den där overklighetskänslan försvann.

Ansökan är inskickad. För hur ska jag annars fördriva resten av tiden när jag faktiskt kan lägga den på något som gör skillnad? Tittar ni på youtube-klippet, så förstår ni säkert varför jag blev så varm om hjärtat.  https://youtu.be/GBsyuFA7rHs

Än är det inte försent att skicka in ansökan. Än är det inte försent att våga göra något i ditt liv som du kan vara stolt över. Våga ta steget. Jag vågade ta mitt första spinningpass, min första cykeltur med fastspända fötter och därefter vågade jag cykla i grupp. Våga skapa, för att sedan vara stolt över vad du åstadkommit.

Vågar jag, vågar du!

https://www.team-rynkeby.se/team-rynkeby/ansok-om-deltagande.aspx

Och är det något jag har lärt om mig själv är att jag sannerligen måste bli bättre på att fotografera. Så nästa år lovar jag förbättring. Vi ses ute på vägarna!

Kramar Emelie