Svettig fortsättning på det nya året. /Sebastian

Blogg

Så föll ett tunt snötäcke. Julen har passerat och saker börjar återgå i sitt vanliga lunk. Inte heller avgavs några nyårslöften att bryta framåt vårkanten. Med denna sinnesstämning sitter jag och småtrampar på spinningcykeln innan söndagens pass skulle dra igång, när någon förtäljer; -Om 166 dagar ska vi cykla till Paris.

Va….? Man behöver inte va ett snille för att förstå att vår resa är i antågande, och vi är ju ändå 2019 års lag, men för att va hyggligt snabb i huvudräkning (166/30, ungefär fem och en halv månad), träffar det korta ögonblickets anslag mig hårdare än beräknat. BOOM…. Hur i hela friden ska jag klara detta?

Söndagsträningen fortsätter. Vi kör 3 block med 8×40 sekunders intervaller. 20 sekunders vila mellan intervallerna, fem minuters vila mellan blocken. Eller vila och vila? Semi-vila står det angivet i passbeskrivningen, vilket innebär att man fortsätter trampa som bara den, men utan riktigt samma motstånd. Såväl puls som watt-talen (en kraftangivelse) tangerar nu röd zon. Med andra ord är jag riktigt trött.

Laget tränar under inomhussäsongen på Friskis Björkhem i Kristianstad. I fantastiska faciliteter svettas vi tillsammans onsdagar och söndagar. Utöver det späker Victoria oss med styrkeövningar en av dagarna också, där jag inte sällan kryper mellan stationerna, då upprätt läge inte är möjligt. Likaså är spinningträningen detta år enormt strukturerad. Vadå, tänker ni kanske? Det är väl bara att trampa? Nej, det är det inte. 130 mil kräver sin förberedelse, och förberedelse har vi bjudits av ingen mindre än Mattias Reck. Wow, tänker nu den inbitne cyklisten, och Vem? kanske någon annan undrar? Mattias är Sveriges mest framgångsrike cykeltränare, och efter att ha haft förmånen att lyssna till honom under en föreläsning i Lund, svarade han ja på frågan om att sätta ihop ett träningsprogram, passande laget och vårt syfte. Via sitt företag; Guided Heroes, har vi sedan i höstas, under Mattias direktiv svettats och frustat, för att va bättre förberedda än tidigare när vi tar ut de gula cyklarna på vägarna framåt vårkanten.

För ett par veckor sedan lyssnade vi till Per-Olow på Plus Praktik i Kristianstad, då han föreläste om kroppen och dess funktion, och framför allt hur vi ska reda en sittställning som är varje kiropraktikers mardröm i en vecka och 130 mil. Vi prövade också att stå på en tingest, vilken sände ström genom en, mätande impedansen, för att ge oss svart på vitt i vilket skick vi är. Själv kom jag att tänka på ett radioprogram som ibland figurerade i bakgrunden under min uppväxt; ”Trött, fet och fyrtio” med Täppas Fogelberg. Så va väl inte resultatet riktigt, men det ska bli roligt att återkomma framåt vårkanten och se om värdena kunnat förbättras något.

När den rytmiska musiken tystnat och Lina bjuder oss på hembakt, vilket intas tillsammans med svart, starkt kaffe, är jag oklar över huruvida det är go-fikat eller endorfinerna som hjälpt mig att övervinna tvivlet, men övertygelsen har cementerat sig i mig. Tillsammans kommer vi klara det här. Tillsammans för varenda unge.